Det är lätt att förstå vad krigsmotståndarna var emot och fortfarande är emot: massutrotning av irakier och flyktingkatastrof. Vilket blev den lätt förutsägbara följden av kriget.
Men vad var krigsanhängarna för? Det är inte lätt att säga, eftersom krigsanhängarna hela tiden förflyttat sig från den ena nödvändigheten av krig och ockupation i Irak till den andra.
Från första början gällde det Iraks oerhörda farlighet. USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell visade upp ett antal bevis i FN:s säkerhetsråd som skulle övertyga världen om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Storbritanniens premiärminister hängde på och påstod att Irak bara behövde 45 minuter på sig för att rikta förödande anfall mot Europa med dessa massförstörelsevapen.
Allt detta var lögn. Men krigsanhängarna lät sig inte avskräckas, ens när lögnerna var avslöjade.
Nästa krigsorsak gällde kriget mot terrorismen. Genom att ockupera Irak skulle man bekämpa ett direkt hot mot det amerikanska folket, förklarade George W Bush halvannat år efter inmarschen. Det var möjligen ett argument mer avsett för amerikansk hemmaopinion än oss andra. Majoriteten av det amerikanska folket trodde ju att Irak och Saddam Hussein låg bakom attacken på World Trade Center.
Men kampen mot terrorismen var också en krigsorsak som måste överges. Vid New York Universitys juridiska fakultet visade en vetenskaplig studie nyligen att terrorismen sjudubblats (!) sedan krigsstarten i mars 2003.
Så likt kameleonter förflyttade sig krigsanhängarna till nästa förklaringsfält och bytte obesvärat färg. Nu blev de för kriget, och ockupationen, för demokratins skull. Genom att med våld demokratisera Irak skulle demokratin börja smitta i Mellanöstern och diktaturerna skulle falla en efter en i en serieeffekt, en sorts omvänd dominoteori.
I denna förklaringsmodell om det goda demokratiska uppsåtet ingick förstås den i och för sig vällovliga förhoppningen att Saddam Hussein skulle kunna infångas och ställas inför en krigsförbrytartribunal anklagad för brott mot mänskligheten. Men det sprack det också. Saddam Hussein infångades visserligen, ställdes inför en korrupt skendomstol i Bagdad och hängdes för några, jämförelsevis, små brott. Det var en lika dålig uppvisning i demokratins fördelar som det allmänna mördandet i Irak.
Den mest respekterade medicinska tidskriften i världen, The Lancet, har uppskattat antalet civila dödsoffer i Irak sen 2003 till över 600 000 människor. Två miljoner irakier har flytt från sitt land.
Inte ens den mest hårdnackade liberale ledarskribent kan längre hålla fast vid ståndpunkten att kriget är bra för demokratin och till och med Expressens ledarsida har slutat tala om ”den goda imperialismen”.
Så vad är det då som gör att dessa liberala krigsanhängare fortfarande är så benhårt för fortsatt mördande i Irak? Alla deras tidigare skäl har ju slagits sönder av verkligheten, så vad är det nu?
Ja, det finns ju en förklaring som ingen av dessa flaggviftande entusiaster ens har snuddat vid. Ingen krigsanhängare har låtsats om att det faktum att Irak äger 20 procent av världens oljetillgångar kan ha med saken att göra. Kriget har absolut ingenting med oljan att göra, hävdar de. Hela tiden har de ju hänvisat till högre principer än så. De låtsas som om kriget skulle ha varit lika självklart nödvändigt även om Iraks främsta exportprodukter fortfarande hade varit kopra, torkade kokosnötter, och dadlar.
Nå, men om inte ens oljan är nu gällande skäl för ockupation och massdöd och flyktingkatastrof, vad är det då? Vad är liberalernas senaste eller sista förklaring till krigets nödvändighet?
En mera uppgiven förklaring, kan tyckas. Nu säger krigsanhängarna att det inte längre är intressant varför det blev krig. Men att kriget är ett faktum, och det är det vi måste ta ställning till. Nämligen genom att ta ställning för fortsatt amerikansk ockupation, då allt annat vore värre. Det nyttigaste för irakierna är alltså fortsatt ockupation.
Eftersom irakierna hittills dött med drygt 100 000 om året och flytt till ett antal om 500 000 om året infinner sig nästa fråga. Var går gränsen för den liberala cynismen? Hur många miljoner måste dö? För oljans skull.
Jan Guillou
No comments:
Post a Comment