Sunday, September 16, 2007
Wednesday, August 29, 2007
Sunday, August 26, 2007
Sunday, March 18, 2007
Anhängarna till kriget vägrar låtsas om oljan
Kriget i Irak går nu in på sitt femte år. Från början var majoriteten av det svenska folket emot kriget. Och majoriteten inom den borgerliga alliansen var för kriget. Mest entusiastiskt för kriget var en bataljon ledarskribenter och debattörer som kallar sig liberaler.
Det är lätt att förstå vad krigsmotståndarna var emot och fortfarande är emot: massutrotning av irakier och flyktingkatastrof. Vilket blev den lätt förutsägbara följden av kriget.
Men vad var krigsanhängarna för? Det är inte lätt att säga, eftersom krigsanhängarna hela tiden förflyttat sig från den ena nödvändigheten av krig och ockupation i Irak till den andra.
Från första början gällde det Iraks oerhörda farlighet. USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell visade upp ett antal bevis i FN:s säkerhetsråd som skulle övertyga världen om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Storbritanniens premiärminister hängde på och påstod att Irak bara behövde 45 minuter på sig för att rikta förödande anfall mot Europa med dessa massförstörelsevapen.
Allt detta var lögn. Men krigsanhängarna lät sig inte avskräckas, ens när lögnerna var avslöjade.
Nästa krigsorsak gällde kriget mot terrorismen. Genom att ockupera Irak skulle man bekämpa ett direkt hot mot det amerikanska folket, förklarade George W Bush halvannat år efter inmarschen. Det var möjligen ett argument mer avsett för amerikansk hemmaopinion än oss andra. Majoriteten av det amerikanska folket trodde ju att Irak och Saddam Hussein låg bakom attacken på World Trade Center.
Men kampen mot terrorismen var också en krigsorsak som måste överges. Vid New York Universitys juridiska fakultet visade en vetenskaplig studie nyligen att terrorismen sjudubblats (!) sedan krigsstarten i mars 2003.
Så likt kameleonter förflyttade sig krigsanhängarna till nästa förklaringsfält och bytte obesvärat färg. Nu blev de för kriget, och ockupationen, för demokratins skull. Genom att med våld demokratisera Irak skulle demokratin börja smitta i Mellanöstern och diktaturerna skulle falla en efter en i en serieeffekt, en sorts omvänd dominoteori.
I denna förklaringsmodell om det goda demokratiska uppsåtet ingick förstås den i och för sig vällovliga förhoppningen att Saddam Hussein skulle kunna infångas och ställas inför en krigsförbrytartribunal anklagad för brott mot mänskligheten. Men det sprack det också. Saddam Hussein infångades visserligen, ställdes inför en korrupt skendomstol i Bagdad och hängdes för några, jämförelsevis, små brott. Det var en lika dålig uppvisning i demokratins fördelar som det allmänna mördandet i Irak.
Den mest respekterade medicinska tidskriften i världen, The Lancet, har uppskattat antalet civila dödsoffer i Irak sen 2003 till över 600 000 människor. Två miljoner irakier har flytt från sitt land.
Inte ens den mest hårdnackade liberale ledarskribent kan längre hålla fast vid ståndpunkten att kriget är bra för demokratin och till och med Expressens ledarsida har slutat tala om ”den goda imperialismen”.
Så vad är det då som gör att dessa liberala krigsanhängare fortfarande är så benhårt för fortsatt mördande i Irak? Alla deras tidigare skäl har ju slagits sönder av verkligheten, så vad är det nu?
Ja, det finns ju en förklaring som ingen av dessa flaggviftande entusiaster ens har snuddat vid. Ingen krigsanhängare har låtsats om att det faktum att Irak äger 20 procent av världens oljetillgångar kan ha med saken att göra. Kriget har absolut ingenting med oljan att göra, hävdar de. Hela tiden har de ju hänvisat till högre principer än så. De låtsas som om kriget skulle ha varit lika självklart nödvändigt även om Iraks främsta exportprodukter fortfarande hade varit kopra, torkade kokosnötter, och dadlar.
Nå, men om inte ens oljan är nu gällande skäl för ockupation och massdöd och flyktingkatastrof, vad är det då? Vad är liberalernas senaste eller sista förklaring till krigets nödvändighet?
En mera uppgiven förklaring, kan tyckas. Nu säger krigsanhängarna att det inte längre är intressant varför det blev krig. Men att kriget är ett faktum, och det är det vi måste ta ställning till. Nämligen genom att ta ställning för fortsatt amerikansk ockupation, då allt annat vore värre. Det nyttigaste för irakierna är alltså fortsatt ockupation.
Eftersom irakierna hittills dött med drygt 100 000 om året och flytt till ett antal om 500 000 om året infinner sig nästa fråga. Var går gränsen för den liberala cynismen? Hur många miljoner måste dö? För oljans skull.
Det är lätt att förstå vad krigsmotståndarna var emot och fortfarande är emot: massutrotning av irakier och flyktingkatastrof. Vilket blev den lätt förutsägbara följden av kriget.
Men vad var krigsanhängarna för? Det är inte lätt att säga, eftersom krigsanhängarna hela tiden förflyttat sig från den ena nödvändigheten av krig och ockupation i Irak till den andra.
Från första början gällde det Iraks oerhörda farlighet. USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell visade upp ett antal bevis i FN:s säkerhetsråd som skulle övertyga världen om Iraks innehav av massförstörelsevapen. Storbritanniens premiärminister hängde på och påstod att Irak bara behövde 45 minuter på sig för att rikta förödande anfall mot Europa med dessa massförstörelsevapen.
Allt detta var lögn. Men krigsanhängarna lät sig inte avskräckas, ens när lögnerna var avslöjade.
Nästa krigsorsak gällde kriget mot terrorismen. Genom att ockupera Irak skulle man bekämpa ett direkt hot mot det amerikanska folket, förklarade George W Bush halvannat år efter inmarschen. Det var möjligen ett argument mer avsett för amerikansk hemmaopinion än oss andra. Majoriteten av det amerikanska folket trodde ju att Irak och Saddam Hussein låg bakom attacken på World Trade Center.
Men kampen mot terrorismen var också en krigsorsak som måste överges. Vid New York Universitys juridiska fakultet visade en vetenskaplig studie nyligen att terrorismen sjudubblats (!) sedan krigsstarten i mars 2003.
Så likt kameleonter förflyttade sig krigsanhängarna till nästa förklaringsfält och bytte obesvärat färg. Nu blev de för kriget, och ockupationen, för demokratins skull. Genom att med våld demokratisera Irak skulle demokratin börja smitta i Mellanöstern och diktaturerna skulle falla en efter en i en serieeffekt, en sorts omvänd dominoteori.
I denna förklaringsmodell om det goda demokratiska uppsåtet ingick förstås den i och för sig vällovliga förhoppningen att Saddam Hussein skulle kunna infångas och ställas inför en krigsförbrytartribunal anklagad för brott mot mänskligheten. Men det sprack det också. Saddam Hussein infångades visserligen, ställdes inför en korrupt skendomstol i Bagdad och hängdes för några, jämförelsevis, små brott. Det var en lika dålig uppvisning i demokratins fördelar som det allmänna mördandet i Irak.
Den mest respekterade medicinska tidskriften i världen, The Lancet, har uppskattat antalet civila dödsoffer i Irak sen 2003 till över 600 000 människor. Två miljoner irakier har flytt från sitt land.
Inte ens den mest hårdnackade liberale ledarskribent kan längre hålla fast vid ståndpunkten att kriget är bra för demokratin och till och med Expressens ledarsida har slutat tala om ”den goda imperialismen”.
Så vad är det då som gör att dessa liberala krigsanhängare fortfarande är så benhårt för fortsatt mördande i Irak? Alla deras tidigare skäl har ju slagits sönder av verkligheten, så vad är det nu?
Ja, det finns ju en förklaring som ingen av dessa flaggviftande entusiaster ens har snuddat vid. Ingen krigsanhängare har låtsats om att det faktum att Irak äger 20 procent av världens oljetillgångar kan ha med saken att göra. Kriget har absolut ingenting med oljan att göra, hävdar de. Hela tiden har de ju hänvisat till högre principer än så. De låtsas som om kriget skulle ha varit lika självklart nödvändigt även om Iraks främsta exportprodukter fortfarande hade varit kopra, torkade kokosnötter, och dadlar.
Nå, men om inte ens oljan är nu gällande skäl för ockupation och massdöd och flyktingkatastrof, vad är det då? Vad är liberalernas senaste eller sista förklaring till krigets nödvändighet?
En mera uppgiven förklaring, kan tyckas. Nu säger krigsanhängarna att det inte längre är intressant varför det blev krig. Men att kriget är ett faktum, och det är det vi måste ta ställning till. Nämligen genom att ta ställning för fortsatt amerikansk ockupation, då allt annat vore värre. Det nyttigaste för irakierna är alltså fortsatt ockupation.
Eftersom irakierna hittills dött med drygt 100 000 om året och flytt till ett antal om 500 000 om året infinner sig nästa fråga. Var går gränsen för den liberala cynismen? Hur många miljoner måste dö? För oljans skull.
Jan Guillou
Tuesday, February 06, 2007
Nästa krig: Iran
JOHN PILGER om propagandan som bäddar för en ny USA-attack.
Förenta staterna planerar för vad som kommer att bli ett katastrofalt angrepp på Iran. Bushs ränksmidande administration kommer att utnyttja detta anfall till att ”köpa tid” för sin pågående katastrof i Irak. När George W Bush tillkännagav vad han beskrev som en ”förstärkning” av de amerikanska trupperna i Irak identifierade han Iran som sin verkliga måltavla. ”Vi kommer att sätta stopp för stödet [till motståndsrörelsen i Irak] från Iran och Syrien”, sade han. ”Och vi kommer att leta upp och slå ut de nätverk som förser våra fiender i Irak med avancerade vapen och utbildning.”
”Nätverk” betyder Iran. ”Det finns starka bevis”, sade en talesman för det amerikanska utrikesdepartementet den 24 januari, ”för att iranska agenter är involverade i dessa nätverk och att de arbetar tillsammans med individer och grupper i Irak och att de skickas dit av den iranska regeringen.” I likhet med Bushs och Blairs påståenden om att de hade ovedersägliga bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, saknar också dessa ”bevis” all trovärdighet. Iran känner en naturlig samhörighet med Iraks shiamuslimska befolkningsmajoritet och har varit en oförsonlig motståndare till al-Qaida. Landet fördömde 11 september-attackerna och stödde Förenta staterna i Afghanistan. Syrien gjorde likadant. Undersökningar som gjorts av New York Times, Los Angeles Times och andra, inklusive brittiska militära befattningshavare, har visat att Iran inte är inblandat i leveranserna av vapen över Iraks gränser. General Peter Pace, ordförande i USA:s högsta militärledning Joint Chiefs of Staff, har sagt att inga sådana bevis existerar.
I takt med att den amerikanska katastrofen i Irak fördjupas och det inhemska och internationella motståndet mot kriget växer, tror ”neokonservativa” fanatiker som vicepresident Cheney att deras chans att ta kontroll över Irans olja kommer att gå dem ur händerna om de inte agerar senast under våren. För att övertyga allmänheten finns effektfulla myter att ta till. Tillsammans med Israel och Washingtons sionistiska och kristet fundamentalistiska lobbyorganisationer säger Bushiterna att deras ”strategi” går ut på att avlägsna det nukleära hotet från Iran. I själva verket har Iran inte ett enda kärnvapen och inte heller har det någonsin hotat att bygga ett; CIA bedömer att Iran, förutsatt att den politiska viljan verkligen finns, inte skulle vara förmöget att bygga ett kärnvapen före tidigast 2017.
Till skillnad från Israel och Förenta staterna har Iran följt reglerna i ickespridningsavtalet, som det var ett av de första länderna att underteckna. Iran har tillåtit rutininspektioner i enlighet med sina avtalsmässiga förpliktelser – fram till dess att de utökades med godtyckliga straffåtgärder 2003, på Washingtons order. Ingen rapport från det internationella atomenergiorganet IAEA har någonsin sagt att Iran använder sitt civila nukleära program för militära ändamål. IAEA har sagt att för det mesta under de senaste tre åren har dess inspektörer kunnat ”ta sig vart som helst och undersöka vad som helst”. De inspekterade de nukleära anläggningarna i Isfahan och Natanz den 10 och 12 januari och återvände dit mellan den 2 och 6 februari.
IAEA:s chef, Mohamed ElBaradei, säger att en attack mot Iran kommer att få ”katastrofala följder” och endast uppmuntra regimen att bli en kärnvapenmakt. Till skillnad från sina två nemesisliknande motståndare, USA och Israel, har Iran inte angripit några andra länder. Landet gick senast i krig 1980 när det invaderades av Saddam Hussein, vilken stöddes och utrustades av USA som försåg Saddams regim med kemiska och biologiska vapen som tillverkats i en fabrik i Maryland. Till skillnad från Israel, världens femte största militärmakt som har termonukleära vapen riktade mot mål i Mellanöstern, ett svårslaget rekord när det gäller antal trotsade FN-resolutioner samt ansvar för världens långvarigaste illegala ockupation, har Iran genom åren respekterat den internationella rätten och ockuperar inget annat territorium än sitt eget.
”Hotet” från Iran är helt och hållet fabricerat, en fabrikation som stöds och underblåses av en välbekant, foglig medial rapportering som hänvisar till Irans ”kärnvapenambitioner”, precis som beskrivningarna av Saddams obefintliga arsenal av massförstörelsevapen förut blev gängse språkbruk.
De ”starka bevis” som faktiskt finns handlar om det hot som Förenta staterna utgör. En amerikansk mobilisering av sjöstridskrafter i östra Medelhavet har inletts. Detta är med största säkerhet en del av det som Pentagon benämner Conplan 8022, nämligen luftbombning av Iran. År 2004 antogs National Security Presidential Directive 35, med titeln Nuclear Weapons Deployment Authorization (bemyndigande av kärnvapenutplacering). Dokumentet är hemligstämplat, naturligtvis, men man har länge förmodat att NSPD 35 utfärdade tillstånd för lagring och utplacering av ”taktiska” kärnvapen i Mellanöstern. Detta innebär inte att Bush kommer att använda dem mot Iran, men för första gången sedan det kalla krigets farligaste år diskuterar man nu öppet i Washington den eventuella användningen av det som man då kallade ”begränsade” kärnvapen. Vad de debatterar är utsikterna till nya Hiroshima och radioaktivt nedfall över hela Mellanöstern och Centralasien.
Den välinformerade tidningen Arab Times i Kuwait säger att Bush kommer att attackera Iran före april månads utgång. En av Rysslands högst uppsatta militära strateger, general Leonid Ivasjov, säger att USA kommer att använda nukleära laddningar som levereras med kryssningsmissiler avfyrade från Medelhavet. ”Kriget i Irak”, skrev han den 24 januari, ”var bara ett inslag i en stegvis skeende regional destabiliseringsprocess. Det var bara en fas som ledde fram mot en konfrontation med Iran och andra länder. [När angreppet på Iran startar] kommer Israel säkerligen att utsättas för iranska missilangrepp. Israelerna kommer att åsamkas tolerabla skador och framställa sig som offer, och därefter kommer ett rasande USA att slutligen destabilisera Iran, och samtidigt få det att framstå som ett nobelt vedergällningsuppdrag … Den allmänna opinionen befinner sig redan under tryck. Det kommer att uppstå en växande anti-iransk hysteri, läckor, desinformation och så vidare … Det förblir oklart huruvida kongressen kommer att godkänna kriget.”
När vicepresident Cheney fick en fråga om en resolution i senaten som tar avstånd från ”förstärkningen” av de amerikanska trupperna i Irak svarade han: ”Den kommer inte att stoppa oss.” I november förra året röstade en majoritet av de amerikanska väljarna för att demokraterna skulle ta kontroll över kongressen och sätta stopp för kriget i Irak. Bortsett från intetsägande tal om ”avståndstagande” har detta inte skett och kommer troligen inte att ske. Inflytelserika demokrater, som exempelvis den nya
ledaren för representanthuset, Nancy Pelosi, och presidentkandidater som Hillary Clinton och John Edwards, har sagt de rätta sakerna inför Israellobbyn. Edwards uppfattas inom sitt parti som en ”liberal”. Han ingick i en högt uppsatt amerikansk delegation som nyligen deltog i en israelisk konferens i Herzilya, där han talade om ”ett aldrig tidigare skådat hot mot världen och Israel [sic]. Det främsta av dessa hot är Iran … Alla handlingsalternativ måste övervägas för att se till att Iran aldrig skaffar ett kärnvapen.” Hillary Clinton har sagt: ”USA:s politik måste vara otvetydig … Vi måste vara öppna för alla handlingsalternativ.” Pelosi och Howard Dean, ytterligare en liberal, har utmärkt sig genom att angripa förre presidenten Jimmy Carter, som låg bakom Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten och som har haft fräckheten att skriva en sanningsenlig bok som anklagar Israel för att det är på väg att bli en ”apartheidstat”. Pelosi sade: ”Carter för inte det demokratiska partiets talan.” Hon har alldeles rätt, tyvärr.
Kan det som nu sker verkligen hända igen, mindre än fyra år efter den invasion av Irak som har kostat 650 000 människor livet? Jag skrev praktiskt taget samma artikel som den här i början av 2003; där det står Iran nu stod det Irak då. Och är det inte anmärkningsvärt att Nordkorea inte har blivit attackerat? Nordkorea har kärnvapen. Det är det budskap som nu ges, högt och tydligt, till iranierna.
I ett antal undersökningar, till exempel den som genomfördes förra månaden av BBC World Service, har ”vi”, majoriteten av mänskligheten, tydligt och klart uttryckt vår avsky för Bush och hans vasaller. Så vem höjer sin röst och protesterar? Privilegierade journalister, forskare och konstnärer, författare och dramatiker, som ibland uttalar sig om ”yttrandefrihet”, är lika tysta som en nedlagd teater i West End. Vad väntar de på? Utropandet av ett nytt tusenårigt rike, eller ett svampformat moln i Mellanöstern, eller bäggedera?
Förenta staterna planerar för vad som kommer att bli ett katastrofalt angrepp på Iran. Bushs ränksmidande administration kommer att utnyttja detta anfall till att ”köpa tid” för sin pågående katastrof i Irak. När George W Bush tillkännagav vad han beskrev som en ”förstärkning” av de amerikanska trupperna i Irak identifierade han Iran som sin verkliga måltavla. ”Vi kommer att sätta stopp för stödet [till motståndsrörelsen i Irak] från Iran och Syrien”, sade han. ”Och vi kommer att leta upp och slå ut de nätverk som förser våra fiender i Irak med avancerade vapen och utbildning.”
”Nätverk” betyder Iran. ”Det finns starka bevis”, sade en talesman för det amerikanska utrikesdepartementet den 24 januari, ”för att iranska agenter är involverade i dessa nätverk och att de arbetar tillsammans med individer och grupper i Irak och att de skickas dit av den iranska regeringen.” I likhet med Bushs och Blairs påståenden om att de hade ovedersägliga bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, saknar också dessa ”bevis” all trovärdighet. Iran känner en naturlig samhörighet med Iraks shiamuslimska befolkningsmajoritet och har varit en oförsonlig motståndare till al-Qaida. Landet fördömde 11 september-attackerna och stödde Förenta staterna i Afghanistan. Syrien gjorde likadant. Undersökningar som gjorts av New York Times, Los Angeles Times och andra, inklusive brittiska militära befattningshavare, har visat att Iran inte är inblandat i leveranserna av vapen över Iraks gränser. General Peter Pace, ordförande i USA:s högsta militärledning Joint Chiefs of Staff, har sagt att inga sådana bevis existerar.
I takt med att den amerikanska katastrofen i Irak fördjupas och det inhemska och internationella motståndet mot kriget växer, tror ”neokonservativa” fanatiker som vicepresident Cheney att deras chans att ta kontroll över Irans olja kommer att gå dem ur händerna om de inte agerar senast under våren. För att övertyga allmänheten finns effektfulla myter att ta till. Tillsammans med Israel och Washingtons sionistiska och kristet fundamentalistiska lobbyorganisationer säger Bushiterna att deras ”strategi” går ut på att avlägsna det nukleära hotet från Iran. I själva verket har Iran inte ett enda kärnvapen och inte heller har det någonsin hotat att bygga ett; CIA bedömer att Iran, förutsatt att den politiska viljan verkligen finns, inte skulle vara förmöget att bygga ett kärnvapen före tidigast 2017.
Till skillnad från Israel och Förenta staterna har Iran följt reglerna i ickespridningsavtalet, som det var ett av de första länderna att underteckna. Iran har tillåtit rutininspektioner i enlighet med sina avtalsmässiga förpliktelser – fram till dess att de utökades med godtyckliga straffåtgärder 2003, på Washingtons order. Ingen rapport från det internationella atomenergiorganet IAEA har någonsin sagt att Iran använder sitt civila nukleära program för militära ändamål. IAEA har sagt att för det mesta under de senaste tre åren har dess inspektörer kunnat ”ta sig vart som helst och undersöka vad som helst”. De inspekterade de nukleära anläggningarna i Isfahan och Natanz den 10 och 12 januari och återvände dit mellan den 2 och 6 februari.
IAEA:s chef, Mohamed ElBaradei, säger att en attack mot Iran kommer att få ”katastrofala följder” och endast uppmuntra regimen att bli en kärnvapenmakt. Till skillnad från sina två nemesisliknande motståndare, USA och Israel, har Iran inte angripit några andra länder. Landet gick senast i krig 1980 när det invaderades av Saddam Hussein, vilken stöddes och utrustades av USA som försåg Saddams regim med kemiska och biologiska vapen som tillverkats i en fabrik i Maryland. Till skillnad från Israel, världens femte största militärmakt som har termonukleära vapen riktade mot mål i Mellanöstern, ett svårslaget rekord när det gäller antal trotsade FN-resolutioner samt ansvar för världens långvarigaste illegala ockupation, har Iran genom åren respekterat den internationella rätten och ockuperar inget annat territorium än sitt eget.
”Hotet” från Iran är helt och hållet fabricerat, en fabrikation som stöds och underblåses av en välbekant, foglig medial rapportering som hänvisar till Irans ”kärnvapenambitioner”, precis som beskrivningarna av Saddams obefintliga arsenal av massförstörelsevapen förut blev gängse språkbruk.
De ”starka bevis” som faktiskt finns handlar om det hot som Förenta staterna utgör. En amerikansk mobilisering av sjöstridskrafter i östra Medelhavet har inletts. Detta är med största säkerhet en del av det som Pentagon benämner Conplan 8022, nämligen luftbombning av Iran. År 2004 antogs National Security Presidential Directive 35, med titeln Nuclear Weapons Deployment Authorization (bemyndigande av kärnvapenutplacering). Dokumentet är hemligstämplat, naturligtvis, men man har länge förmodat att NSPD 35 utfärdade tillstånd för lagring och utplacering av ”taktiska” kärnvapen i Mellanöstern. Detta innebär inte att Bush kommer att använda dem mot Iran, men för första gången sedan det kalla krigets farligaste år diskuterar man nu öppet i Washington den eventuella användningen av det som man då kallade ”begränsade” kärnvapen. Vad de debatterar är utsikterna till nya Hiroshima och radioaktivt nedfall över hela Mellanöstern och Centralasien.
Den välinformerade tidningen Arab Times i Kuwait säger att Bush kommer att attackera Iran före april månads utgång. En av Rysslands högst uppsatta militära strateger, general Leonid Ivasjov, säger att USA kommer att använda nukleära laddningar som levereras med kryssningsmissiler avfyrade från Medelhavet. ”Kriget i Irak”, skrev han den 24 januari, ”var bara ett inslag i en stegvis skeende regional destabiliseringsprocess. Det var bara en fas som ledde fram mot en konfrontation med Iran och andra länder. [När angreppet på Iran startar] kommer Israel säkerligen att utsättas för iranska missilangrepp. Israelerna kommer att åsamkas tolerabla skador och framställa sig som offer, och därefter kommer ett rasande USA att slutligen destabilisera Iran, och samtidigt få det att framstå som ett nobelt vedergällningsuppdrag … Den allmänna opinionen befinner sig redan under tryck. Det kommer att uppstå en växande anti-iransk hysteri, läckor, desinformation och så vidare … Det förblir oklart huruvida kongressen kommer att godkänna kriget.”
När vicepresident Cheney fick en fråga om en resolution i senaten som tar avstånd från ”förstärkningen” av de amerikanska trupperna i Irak svarade han: ”Den kommer inte att stoppa oss.” I november förra året röstade en majoritet av de amerikanska väljarna för att demokraterna skulle ta kontroll över kongressen och sätta stopp för kriget i Irak. Bortsett från intetsägande tal om ”avståndstagande” har detta inte skett och kommer troligen inte att ske. Inflytelserika demokrater, som exempelvis den nya
ledaren för representanthuset, Nancy Pelosi, och presidentkandidater som Hillary Clinton och John Edwards, har sagt de rätta sakerna inför Israellobbyn. Edwards uppfattas inom sitt parti som en ”liberal”. Han ingick i en högt uppsatt amerikansk delegation som nyligen deltog i en israelisk konferens i Herzilya, där han talade om ”ett aldrig tidigare skådat hot mot världen och Israel [sic]. Det främsta av dessa hot är Iran … Alla handlingsalternativ måste övervägas för att se till att Iran aldrig skaffar ett kärnvapen.” Hillary Clinton har sagt: ”USA:s politik måste vara otvetydig … Vi måste vara öppna för alla handlingsalternativ.” Pelosi och Howard Dean, ytterligare en liberal, har utmärkt sig genom att angripa förre presidenten Jimmy Carter, som låg bakom Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten och som har haft fräckheten att skriva en sanningsenlig bok som anklagar Israel för att det är på väg att bli en ”apartheidstat”. Pelosi sade: ”Carter för inte det demokratiska partiets talan.” Hon har alldeles rätt, tyvärr.
Kan det som nu sker verkligen hända igen, mindre än fyra år efter den invasion av Irak som har kostat 650 000 människor livet? Jag skrev praktiskt taget samma artikel som den här i början av 2003; där det står Iran nu stod det Irak då. Och är det inte anmärkningsvärt att Nordkorea inte har blivit attackerat? Nordkorea har kärnvapen. Det är det budskap som nu ges, högt och tydligt, till iranierna.
I ett antal undersökningar, till exempel den som genomfördes förra månaden av BBC World Service, har ”vi”, majoriteten av mänskligheten, tydligt och klart uttryckt vår avsky för Bush och hans vasaller. Så vem höjer sin röst och protesterar? Privilegierade journalister, forskare och konstnärer, författare och dramatiker, som ibland uttalar sig om ”yttrandefrihet”, är lika tysta som en nedlagd teater i West End. Vad väntar de på? Utropandet av ett nytt tusenårigt rike, eller ett svampformat moln i Mellanöstern, eller bäggedera?
Friday, December 22, 2006
Mer regn tack!!!
Sitter här och läser nyheterna och får se en bild som den här. Då blir man ju bara sugen på MER regn och hoppas på att våra nya blåa regering får känna färg. Vi behöver mer katastrofer så att vi kan känna sympati för dom som har de allt för förjävligt......vi har de för tryggt har uppe i "kalla" Norden!!! Nej nu ska jag ut och dansa en regndans och hoppas på de bästa
Sunday, November 26, 2006
Iron maiden
Såg Iron maiden i veckan. Var första gången jag såg dom och jävlar vad bra de var. Dom körde hela den nya skiva och 5 gamla låtar.
Så han man fått jobb....känns ganska gott faktikt även om man bor på jobbet från måndag till torsdag. Jobbet är bara året ut så jag ska nog överleva.
Subscribe to:
Posts (Atom)
